Thin places, när en plats känns annorlunda

    Om platser där gränsen mellan det synliga och det osynliga upplevs som tunn

    En medeltidskyrka, en källa i skogen, en ö långt ute i havet. Här följer vi begreppet thin places, från Iona och George MacLeod till liminalitet, förundran och vår egen upplevelse.

    Av Maria Karlström Phillips · Publicerad 16 september 2026

    Ett stilla nordiskt landskap i dimma med resta stenar, där horisonten nästan försvinner

    Det finns platser där någonting sker inom oss.

    En gammal medeltidskyrka. En källa djupt inne i skogen. Ett berg med fri sikt över ett vidsträckt landskap. En isolerad ö långt ute i havet, eller ett gravfält där människor samlats i generation efter generation.

    Ofta blir vi tystare där. Tidsuppfattningen förändras, uppmärksamheten skärps och det uppstår en känsla av att platsen rymmer mer än vad ögat direkt kan uppfatta.

    Inom modern keltiskt inspirerad spiritualitet används ibland ett uttryck för sådana miljöer: thin places, eller tunna platser. Det beskriver platser där gränsen mellan den vardagliga materiella världen och något större upplevs som ovanligt tunn.

    Men precis som med leylinjer är historien bakom begreppet mer sammansatt än vad den först kan verka.

    Vad betyder egentligen thin place?

    En thin place beskrivs oftast som en miljö där avståndet mellan det synliga och det osynliga upplevs som mindre. Inom kristen spiritualitet kan det handla om en plats för särskild gudomlig närvaro. Inom andra traditioner kan det beskrivas som en fördjupad kontakt med naturen, förfäderna, det heliga eller en annan dimension av tillvaron.

    Det centrala ordet här är upplever.

    Tunnhet är inte en fysisk eller geologisk egenskap som vetenskapen har kunnat mäta upp hos en viss berggrund. Det är ett begrepp för att sätta ord på en specifik mänsklig erfarenhet.

    Är thin places ett urgammalt keltiskt begrepp?

    Här behöver vi hålla isär tanken och själva ordvalet.

    På internet framställs thin places ofta som ett uråldrigt keltiskt uttryck. Riktigt så enkelt är det inte. Tanken att vissa platser är heliga, gränsöverskridande eller har en särskild kontakt med en annan värld är förvisso mycket gammal och återfinns i mängder av kulturer världen över.

    Själva uttrycket thin place, så som det brukar användas idag, är däremot betydligt modernare.

    Begreppet har framför allt blivit förknippat med ön Iona utanför Skottlands västkust och den skotske prästen George MacLeod, som grundade Iona Community år 1938. MacLeod beskrev Iona som en plats där skiljelinjen mellan den materiella och den andliga världen upplevdes som tunn.

    Forskning kring begreppets historia visar att hans användning av metaforen främst har sina rötter i 1900-talets första hälft, möjligen inspirerad av tidigare litterära och kristna idéer om en tunn slöja mellan världarna.

    Det är därför mer korrekt att konstatera att thin places är ett modernt uttryck, men med djupa rötter i betydligt äldre föreställningar om heliga och gränsöverskridande platser.

    Iona, ön som blev en thin place

    Iona är en liten ö i de skotska Hebriderna. År 563 etablerade munk- och helgongestalten Columba ett kloster där, vilket gjorde ön till ett viktigt centrum för den tidiga kristendomen i regionen. Under århundradena blev Iona en central plats för bön, pilgrimsvandring och religiöst liv.

    När George MacLeod och Iona Community återuppbyggde verksamheten under 1900-talet fick ön en ny roll inom modern andlighet. Det var i den miljön som språket om Iona som en thin place slog igenom på allvar.

    Det väcker en intressant fråga: Är Iona annorlunda på grund av själva geologin, eller på grund av allt som människor har gjort där genom historien? Bönestunderna, berättelserna, pilgrimsvandringarna, förväntningarna, havet och den ständiga stillheten. Kanske går dessa delar inte att separera från varandra.

    Liminalitet, att stå på en tröskel

    Ett annat begrepp som kastar ljus över tunna platser är liminalitet. Ordet härstammar från latinets limen, som betyder tröskel.

    En liminal plats befinner sig i ett gränsland mellan två tillstånd: land och hav, skog och öppen mark, ljus och mörker, det kända och det okända, det vardagliga och det heliga.

    Många platser som valts ut som särskilda genom historien ligger just i sådana övergångszoner: öar, bergsryggar, grottor, källor, stränder och gravfält.

    Det betyder inte att landskapet öppnar en fysisk portal i vetenskaplig mening. Men det förklarar varför dessa miljöer blir så starka symboler för förvandling, skiften och kontakt med något större.

    En stilla strandlinje i skymning där mörkt vatten möter land och vid himmel
    Gränslandet mellan land och vatten. Övergångszoner har i alla tider uppfattats som särskilda.

    Varför kan en plats kännas annorlunda?

    För att förstå upplevelsen behöver vi rikta blicken mot människan lika mycket som mot platsen. Vår upplevelse formas av helheten: naturmiljön, ljuset, ljuden och dofterna, vår kunskap om platsens historia och traditioner, våra egna förväntningar, minnen och dagsform, samt medvetenheten om de människor som stått där före oss.

    En gammal stenkyrka bär på en helt annan tyngd när vi vet att människor samlats där i åttahundra år. Ett bergslandskap väcker något i oss när utsikten plötsligt öppnar sig under våra fötter. Platsens fysiska egenskaper har kanske inte förändrats i stunden, men vår uppmärksamhet har gjort det.

    Förundran, när vi blir mindre

    Inom psykologin studeras ibland tillståndet awe, vilket bäst översätts till förundran eller vördnad. Förundran uppstår ofta när vi konfronteras med något som upplevs så storslaget, fysiskt, historiskt eller mentalt, att våra vanliga tankemönster inte räcker till.

    Det kan vara en vidsträckt horisont, en stjärnhimmel eller ett urgammalt monument. Studier har kopplat förundran till förändringar i bland annat uppmärksamhet, tidsupplevelse och hur vi uppfattar oss själva i relation till omvärlden.

    Det innebär inte att psykologin har förklarat bort tunna platser, och forskningen om förundran är inte heller något belägg för att de existerar. Däremot ger den oss viktiga pusselbitar för att förstå vad som faktiskt sker i vårt nervsystem när vi kliver in i en miljö som känns större än vardagen.

    Vidsträckt utsikt från en bergstopp med öppen himmel och horisont långt borta
    Den vida horisonten. Storslagna vyer hör till det som oftast väcker förundran hos människan.

    Thin places och kraftplatser

    Begreppen överlappar, men de är inte identiska. En kraftplats kan vara betydelsefull på grund av sin historia, sin natur, sina fornlämningar eller lokala traditioner. Uttrycket thin place beskriver mer specifikt själva upplevelsen av att gränsen mot något större känns tunnare.

    På EtherAtlas behöver vi inte slå fast vad som eventuellt finns på andra sidan. Vi undersöker istället vad som uppstår i mötet mellan Platsen, Människan och Mysteriet.

    Finns det thin places i Sverige?

    Eftersom uttrycket inte härstammar från svenska folktraditioner ska vi vara försiktiga med att i efterhand stämpla gamla svenska kultplatser som historiska thin places.

    Däremot kan begreppet användas idag för att beskriva en personlig upplevelse av svenska miljöer. Det kan handla om en gammal skogskälla, ett tyst gravfält, en medeltidskyrka, en bergsrygg eller en kuststräcka.

    Frågan är inte om platsen passar in i en formell definition, utan om det finns platser där du själv upplever att tillvaron får ett annat djup.

    Så utforskar du en plats på egen hand

    Välj en plats som väcker din nyfikenhet. Vänta en stund med att läsa vad andra har känt innan du går dit.

    Lägg undan telefonen i fickan när du kliver in i området. Använd sinnena: Vad hör du? Vad doftar det? Hur känns luften mot huden?

    Ge det tid. Sätt dig ner och stanna kvar tillräckligt länge för att platsen ska hinna bli mer än bara en punkt på en karta.

    Kanske är det inte platsen som blir tunn

    Det finns en annan infallsvinkel. Kanske är det inte alltid gränsen mellan två världar som tunnas ut. Kanske är det vi själva som blir mer öppna.

    När vi sänker tempot, stoppar undan skärmarna och står på en plats där människor samlats i århundraden, då skiftar vår uppmärksamhet. Vi ser mer, hör mer och registrerar mer av det som finns runt omkring oss.

    Det är i den stunden som Platsen, Människan och Mysteriet möts, inte när vi har bestämt i förväg vad en plats är, utan när vi ger oss tid att uppleva den.

    Läs vidare

    Källor och referenser

    Utforska platserna på riktigt